Dag två på plåster snart avklarad. Börjar känna av dom positiva effekterna med att sluta röka, men även dom negativa. Samt så har man nu på bevis att man verkligen är helt dum i huvudet. Cigg eller all typ av nikotinbehandlad produkt är som ni vet beroendeframkallande eller vanebildande. Man rutar gärna in sitt liv i olika saker som man alltid gör, även om inte tänker på det så gör man allt per automatik.

Alla har vi våra ritualer, för en gammal rökare så är det så många saker som man har gjort för att ruta in sitt rökande på så många tillfällen som möjligt. Morgonkaffet, efter maten eller vad det nu är. Hursomhelst så går det mest fetbort så fort man tar bort den ena vitala delen i ritualen. Jag har kommit på mig själv ett par gånger redan nu(och då är jag bara inne på dag 2).

1. Efter duschen så klär jag på mig och går ut, förr så var det för att tända en cigg. När jag kommer ut i kylan så inser jag att jag har slutat röka – så efter att ha svurit lite över min egen dumhet så vänder jag på klacken och går in igen.

2. Jag kommer till jobbet på morgonen i ett underbart morgonväder bestående av ösregn och kalla vindar. Går in och tar en kopp kaffe och går ut – som jag har gjort varenda morgon dom senaste 2-3åren för att endast inse att varför in i helvete ska jag gå ut och frysa om jag bara ska dricka en kopp kaffe.

Dessa två är bara exempel på saker som man verkligen har bildat mönster i. Kan säkert säga ett femtiotal olika tillfällen/situationer som har krävt att man drar fram pengadräparen. Rätt sjukt egentligen.

Hursomhelst så har dagen gått bra, förutom min allmänna förvirring. Röksuget gör sig påminnt men jag får tillräckligt nikotin i mig för att undvika abstinensbesvär. Skrev inte det i mitt tidigare inlägg men kuren som man använder är på 10 veckor, så när allt har gått vägen så ska jag vara nikotinfri om 68 dagar. 16 Februari om jag har räknat rätt, damn. En lång väg att vandra.

En rätt så intressant vändning med att jag fimpat. Är att min musiksmak börjar lugna ner sig lite. Dom här gångna dagarna(förutom vid träning) har jag lyssnat på lugnare musik. Gammal musik som jag fick höra mycket när jag var yngre och sådär. Bland annat min Mors favorit Peter LeMarc. Lite halv melankolisk men vacker musik emellanåt. Ganska kul att minnas tillbaka när man var yngre och vaknade upp hemma hos Mamma och Pappa till låten nedan. Även om jag gillar nyversionen bättre.


Peter LeMarc – Drivved